Okej fuck it. Det har gått så vansinigt lång tid nu och ingen läser detta ändå..

 

Jag ska inte ljuga- jag har länge tänkt att nästa gång jag träffar honom, eller överhuvudtaget ser honom igen, det är den dagen jag är redo för det. Sånt kan ju vara jobbigt har jag förstått. Ja, alltså att stöta på ett ex och det kan vara känsligt.

 

Jag har passerat hans områden snabbt många gånger sedan vi gick skilda vägar och varit på platser han mycket väl kan befinna sig på just då. Men så har jag tänkt att Nää, det har gått SÅ många månader nu och de enda personerna jag sett är hans bror senast härom dagen, och hans mamma som totalt ignorerat mig alla gånger (moget, jag vet). Ännu ett sanningens ord; Jag har tittat snabbt efter honom i hans områden när jag passerat, bara för att.. ja, jag vet inte. För att få se han på riktigt igen. Sist jag träffade/pratade/tittade/såg honom var den dagen jag hämtade min grejer, punkt. Efter det kunde han lika gärna ha varit död, för sedan har jag inte sett ett spår av honom nååågoonstannss. Liksom noll livstecken (typ) och han har ändå läst min öppna blogg X antal gånger och har när som helst kunnat snoka bäst han velat.. creeper.

 

Nu till saken.

 

 

...

 

Det är sant. Jag spanade ut genom fönstret som vanligt genom hans områden på väg till jobbet och där stod han lutad mot en pelare några få meter ifrån mig utanför fönstet. Det var nog tur att tåget inte stannade precis framför hans fötter med mig framför honom. A W K W A R D.

 

Du som kanske läser detta, vet du vad jag kände efter att ha insett att jag faktiskt sett människan jag älskat så mycket att det gjort ont att se på honom förr i världen? Inte jag heller. Jag vet inte vad jag känner om att ha sett den förr så älskade personen som jag saknat och tänkt på i evigheter. Men att få se hans ansikte en snabb sekund var lite fantastiskt, det ska jag tala om.. men sen då? Mer?

 

...

 

Där stod han, den människa som jag hatat och älskat på samma gång. Som lämnade mig i tårar och svek ensam med ett hjärta i tusen bitar och en trasig själ. Jag var verkligen trasig då och innan. Hur kan han stå där rätt upp och ner, säkert rätt nöjd med livet när han gjort en annan människas liv, mitt liv, så svårt och jävligt? HUR? Jag har ju gråtit över honom och allt det som hände. Jag har ju saknat och tänkt på honom varenda eviga dag sedan den dagen och inte känt mig hel en enda gång sedan dess. Jag har fasen haft mitt liv lite på pause på grund av honom, inte fan har jag gått vidare helt sedan dess. Och under alla dessa långa och många månader när jag satt hemma med en bit sorg kvar i mitt hjärta, då levde han vidare. Älskade igen, en annan människa som jag vet aldrig kan älska honom som jag. HUR? Hur kan han stå där och leva utan att känna minsta gnutta dåligt över det när jag gått i genom allt detta på grund av honom? Blir nästan lite illamående, för jag har tänkt så mycket på en person som knappast har lagt ner en vaken minut på mig. Tänk vad olika det kan vara.

 

...