Det hÀr suger mer Àn nÄgot annat
NÀr man ba: NÀr pojkvÀnnen kommer hem frÄn sin resa har han födelsedagsfirande dagen efter, Äh vad jobbigt (pga min sociala Ängest) sÄ ba HA!! Trodde du va. Det Àr samma dag. Toppen.
Â
SnĂ€lla snĂ€lla snĂ€lla, jag orkar inte. Dels saknar jag ihjĂ€l mig, Ă€r vĂ€ldigt ensam hĂ€r utan honom och pĂ„ det, mitt i lĂ€ttnaden över att han Ă€ntligen kommer hem, ja dĂ„ ska hans förĂ€ldrar, polare och deras flickvĂ€nner komma och joina oss. Jag grĂ„ter inombords. Jag vĂ„gar inte, jag vill inte. FörstĂ„ att jag inte vill uppleva den dĂ€r JĂVLA Ă„ngesten och inte nog med det, jag vill ju faktiskt göra ett gott intryck pĂ„ dessa mĂ€nniskor och som inte kĂ€nner mig och vad jag dras med rent socialt, förutom typ en person. Kanske hans tjej ocksĂ„, men det hjĂ€lper inte mig tyvĂ€rr. Det Ă€r jĂ€vligt frustrerande och lĂ€skigt. Jag ser framför mig hur jag sitter dĂ€r alldeles tyst, obekvĂ€m, tusen tankar snurrar om vad jag ska sĂ€ga, vad de tĂ€nker om mig, att jag vill gĂ„ för att jag svettas, vill bara undvika hela situationen och jag vet inte hur min kille kommer agera kring detta. Allt att den hĂ€r skit för att jag inte kan vara social för mitt liv. Jag kan inte ta för mig, det Ă€r för svĂ„rt och jag vill inte fĂ„ slut pĂ„ saker att sĂ€ga.Â
Â
Jag vet att det Ă€r just sĂ„hĂ€r man inte ska tĂ€nka, att man inte klarar av diverse men det Ă€r sĂ„ svĂ„rt. Jag har ju upplevt den dĂ€r Ă„ngesten förut, massa gĂ„nger i andra sammanhand och tro mig nĂ€r jag sĂ€ger att jag inte vill uppleva det. Nu Ă€r det min pojkvĂ€n som fyller Ă„r, hans vĂ€nner kommer och deras respektive sĂ€kert och jag pallar inte det hĂ€r.Â
Â
Jag vill bara grÄta.