När jag tänker tillbaka på min högstadietid minns jag den med ett leende. Det slutade bra och jag gick i en trivsam klass, men det började absolut inte så. 12 år gammal, tyst och tillbakadragen, började jag i en nya skola, i min årskurs stökigaste klass. Jag fick två vänner som efter en tid bestämde för att exkludera mig från deras vänskap och våran gemensama också. Jag var otroligt ensam och vilsen och hade den grövsta söndagsångesten i livet. Varje ny vardag var även en ångest i sig. Efter många långa och ensamma dagar fick jag byta klass till en annan där jag kände nästan alla tjejer. Klassen splittrades men jag hamnade med ett gäng toppenbra vänner. Där trivdes jag och gick glatt ut högstadiet efter några fina år. Den första och väldigt svåra tid i högstadiet känns för mig som om det var många, många år. Det har ärrat mig och inte en endaste människa ska behöva känna så i sim barndom. Aldrig.