När man ba: När pojkvännen kommer hem från sin resa har han födelsedagsfirande dagen efter, åh vad jobbigt (pga min sociala ångest) så ba HA!! Trodde du va. Det är samma dag. Toppen.

 

Snälla snälla snälla, jag orkar inte. Dels saknar jag ihjäl mig, är väldigt ensam här utan honom och på det, mitt i lättnaden över att han äntligen kommer hem, ja då ska hans föräldrar, polare och deras flickvänner komma och joina oss. Jag gråter inombords. Jag vågar inte, jag vill inte. Förstå att jag inte vill uppleva den där JÄVLA ångesten och inte nog med det, jag vill ju faktiskt göra ett gott intryck på dessa människor och som inte känner mig och vad jag dras med rent socialt, förutom typ en person. Kanske hans tjej också, men det hjälper inte mig tyvärr. Det är jävligt frustrerande och läskigt. Jag ser framför mig hur jag sitter där alldeles tyst, obekväm, tusen tankar snurrar om vad jag ska säga, vad de tänker om mig, att jag vill gå för att jag svettas, vill bara undvika hela situationen och jag vet inte hur min kille kommer agera kring detta. Allt att den här skit för att jag inte kan vara social för mitt liv. Jag kan inte ta för mig, det är för svårt och jag vill inte få slut på saker att säga. 

 

Jag vet att det är just såhär man inte ska tänka, att man inte klarar av diverse men det är så svårt. Jag har ju upplevt den där ångesten förut, massa gånger i andra sammanhand och tro mig när jag säger att jag inte vill uppleva det. Nu är det min pojkvän som fyller år, hans vänner kommer och deras respektive säkert och jag pallar inte det här. 

 

Jag vill bara gråta.