Har ju träffat en fin människa, han jag nämnt tidigare här i bloggen. Han är fantastisk, vi är en så bra matchning och han gör mig lycklig. Jag vågar nog säga att han är The One även fast det bara är drygt fyra månader sedan vi träffades för första gången. Det är knappt så jag kan förstå att det faktiskt fanns, finns, en människa som kan ta min sociala ångest och ta mig för den jag är, älska mig och välja mig. Vi har ändå valt varandra och det är så fint ju. Jag känner mig lyckligt lottad och jag känner att han på något sätt räddade mig från mig själv. Jag accepterade att jag var som jag var och att ångesten skulle vara min hemlighet för jag trodde inte någon skulle förstå.. eller förstå och sedan välja bort mig pga jag tycker det känns jobbigt och känner mig pressad att träffa killens vänner. Umgås. Blä. Snart fyller han år och ska bjuda över vänner hit och det känns svårt och jobbigt men jag måste. Jag har ett val såklart vilket han kunde acceptera om jag valde att inte delta men det är ju alla fel att inte komma anser jag. Han vill ha mig där och han vill "visa upp mig" så jag ska ge det ett försök även om jag bara är där en stund. Älskar ju honom och jag vill vara en del av hela hans liv och allt vad det innebär.