Okej, upplever fortfarande att inte en kotte kommer kunna förstå mig. Var hos en vän och firade midsommar men kände att jag ville gå efter tre timmar ungefär, vi skulle precis äta. Hon blev inte arg eller så på mig men på hela grejen och hon blev besviken. Hon vill som inte att jag ska låta mig styras av mina sociala ångest och det är väl klart som fan, men det är så det funkar. Man gör så gott man kan och så är det med det, som om inte jag hatar hur det styr mitt liv åt det håll jag bara vill ifrån. Ingen kommer någonsin kunna förstå vad jag går igenom. Inte en själ och därför är jag så ensam i den här skiten.