På riktigt nu. Det enda som håller mig ovan ytan just nu är han jag dejtar, som jag dejtat drygt två månader nu. Han som jag spenderat alla nätter med de senaste två veckorna, han som gav mig en nyckel till hans lägenhet härom dagen. Det är att umgås med honom nästan varje dag som får mig att glömma mina verkliga problem och det känns... farligt. Orimligt. Ej hållbart. Snart kan jag inte hålla undan sanningen om mig, det börjar bli lite svårare på något sätt. Han vill att vi umgås med han kompis och dennes flickvän. Han undrar vad jag ska göra på midsommar. "Nej." "Inget." Det hade blivit mina svar om jag varit helt ärlig, men jag har ignorerat dessa frågor men det går inte att undvika längre. Vill nästan call it off. "I want out" vill jag säga till honom, "det blir inget av detta och jag sa ju att jag inte är förhållande typen". Jag tror verkligen inte att jag är tjejen för honom, inte med tanke på det sociala liv han lever med 30737739 vänner och bekanta.